Snark!

Hoffepoffen kan minsann konsten att snarka! Han drar värsta timmerstockarna bakom min rygg och jag vill helst ge honom en liten spark så att han blir tyst. Himla elände!

Men han är allt bra söt ändå när han har fläkt ut sina långa ben över hela hallgolvet och liksom hängt upp ena läppen på en sko och ringlat svansen runt en väska.  Synd att jag inte har några laddade batterier till kameran…

Skitkul, Bokstavligen Skitkul!

Jag har spenderat morgonen med att skura hundskit från hallgolvet. X mage har rasat totalt och vi hann inte ens ut trots att jag förstod att det var kris när jag såg henne och tog kopplet direkt.

Det här är nackdelen med att vara ensam med hund(P är ju på kurs). Man får ställa in alla planer då den blir sjuk. Således inget prov idag och inte heller nåt annat som innebär att jag måste lämna hunden obevakad. För jag tänker inte skura skit inne igen det är ett som är säkert.

Den där jävla Murphy förföljer mig angående mina prov. Helt makalöst!

En hoffevalp i huset!!

Japps, det har vi haft idag. En hel liten hoffevalp! Dvs en sån som jag borstade ur Opus päls…

Herregud vad han fäller mycket och länge!! Men nu börjar han vara ganska fin. Urfälld alltså. Jag gillar ju inte välpälsade raser egentligen.

Det var ett tag sen vi hade sån här nogsam päls och klovård och det märks på vovven kan jag berätta. Han provar gärna gå upp och ännu hellre att sprattla lite med tassarna när jag försöker klippa. Tills jag vänligt men bestämt förklarar för honom att det bara är till att ligga stilla tills jag är klar.

Han resignerade tillslut och när vi var klara propsade han på att få sin sedvanliga godbit. Han rusar då till skafferiet och sätter sig och väntar. Kommer man inte direkt så sticker han ut huvudet ur köket och tittar uppfodrande på en. Bara till att ro hit godsakerna alltså…

Xinga var som vanligt stel som en pinne med svansen mellan benen men hon är inte alls den som trilskas. Jag klipper fort, fort och borstar så skönt jag kan men hon tycker att det är dödsläskigt ändå. Matar med godis medan jag håller på och stoppar undan hoffen för att få lugn och ro men hon kan bara inte släppa tanken på att jag egentligen håller på att ta ihjäl henne. Tråkigt att kloklippning har så negativ klang för henne. Men det har iaf blivit bättre och bättre hela tiden. Första tiden höll hon på att kissa på sig när jag skulle klippa klorna. Inte alls roligt. Nu kommer hon iaf självmant och ställer sig och lyfter tassarna en efter en. Hon är jätteduktig eftersom hon är så stilla och medgörlig. Hon har nog insett att det är enklast så.

Hur är din hund när du ska klippa klorna på den?

Mattes Stjärnskott!

Måste bara berätta hur mycket jag älskar mina hundar!

Först körde jag lite fritt följ och stegförflyttningar med X och lite läggande under gång och sånt och allt bara klaffade. Min duttiga kicka som faktiskt håller ihop rätt bra utan pip och tjafs ibland.

Och sen O då! Testade (visserligen inomhus) att göra en inkallning med ställande på mycket kort avstånd och hundjäkeln satte det klockrent! Publiken jublade! (Ja, jag var ju publik också!!) 🙂

Idag är en bra dag!

Nu väntar jag på mat. *lat*

Till alla oroade

Jag kan berätta att valparna är tingade allihopa så det blir ingen för min del. 🙂

Men de är såååå söta!

En av valparna ska till Norge. Vem i hela friden åker från Norge för att hämta en bastard?!

Enorma abstinens med tillhörande beslutsångest

Jag och min andre hälft har ofta diskuterat om att skaffa en liten sällskapshund. Mest för att vi verkligen gillar små ulliga gulliga vovvar och för att en liten hund ju är oerhört charmigt. Vi har sagt att det kan vara i princip vilken bastard som helst bara den inte är väldigt långhårig och kräver en massa pälsvård. Den ska inte ställas ut, inte tävlas med och behöver således inte vara renrasig. Den ska i princip bara vara söt.

Nu råkade det vara så att grannen under oss har ett gäng blandisvalpar(Phalené/Japanese Chin) som börjar vara i ”flytta hemifrån-ålder” och jag kan villigt erkänna att jag verkligen vill ha en. De är fruktansvärt gulliga, mamman är trevlig och pappan sägs vara bra.

Men det här är ju emot mina principer. På många sätt! ”Ingen valp förrän X är borta” och ”Absolut ingen blandis i detta hus” är väl de mest frekvent använda meningarna som i såna fall skulle behöva ”suddas ut”.

Samtidigt så har jag ju hela tiden pratat om att det inte ska bli någon fler brukshund i hushållet förrän X har gått ur tiden.  Sällskapshundstankarna har liksom bara funnits på sidan om. Åh, så knasigt! Förnuftet säger att jag inte alls ska ha nån valp och både sambon och hjärtat säger att jag visst ska ha en.

Kära bloggläsare, ni kan väl övertyga mig. Ge mig orsaker till varför eller varför jag inte ska skaffa en valp!

Skulle egentligen…

… skriva klart ”Ur skrivboken #2” och lägga in det men efter en timmes tränande med Opus är jag mer än lovligt trött. Det blir en tidig kväll istället, sorry guys!

För övrigt så regnar det och fleece är inte vattentätt. *vrider ur tröjan*

Ny belöning

Jag har ju ändrat strategi en hel del med Xinga och idag körde jag en test. Jag hade både godis och kampleksak med mig ut och sedan klickade jag för kontakt. Eller det är egentligen fel att säga för jag klickade för att hon valde att titta på mig istället för annat. Dvs så fort hon vände upp mot mig istället för att fokusera på den passerande hunden/cyklisten/ungen. I början körde jag bara godisbelöning men sen provade jag att belöna med en kort och inte allt för intensiv kamplek.

Det är alltså nära på ett år sedan jag kamplekte med min hund på detta vis och döm om min förvåning då jag noterade att hon skärpte upp sig ganska ordentligt. Det var precis som om hon orkade hålla ihop sig lite bättre när hon fick släppa ut lite ånga med hjälp av kampen sen. Och det är ju iofs ganska logiskt. Att hela tiden gå och dämpa sig när man helst vill springa tretton varv runt huset och jaga allt man ser är nog rätt jobbigt. Kanske är det så att hon behöver sin kamp för att klara vardagen helt enkelt? Kanske är det så illa att kamplusten är det hon (över)lever på?

Om så är fallet så känns det som om jag har funnit helt nya vägar för att få henne i balans. 🙂 Och faktiskt så känns det som om jag under detta år har lärt mig se när hon har fått tillräckligt i just kampleken. Alltså att jag faktiskt kan se när det är på väg att slå över till något nagativt och därmed också kan förhindra att det sker.

Hmm, jösses vad en liten semester från sina djur kan göra för tankearbetet. 🙂

Och jag fick till och med utföra lite av ett eldprov på innergården. Vi mötte en mor med tillhörande skrikande unge och X ville helst rusa dit men jag bara visade kamprullen och klickade för kontakt igen. Å det funkade fint. Hon valde kontakt före fokus på unge. Hejja Xinga!

Nya synsätt

Efter min tripp ner till alla goa hundmänniskor har jag på något vis fått en ny syn på mina hundar. Jag har insett att min lilla belgardam helt enkelt inte fixar vissa krav jag har(därför ”bråkar” vi och saker blir värre), och att hoffeherren faktiskt fixar betydligt mer än jag förväntar mig av honom.

Någonstans har kravställningen blivit knasig. Kanske för att jag på något vis har dragit likhetstecken mellan styrning och krav. Men det behöver ju inte nödvändigtvis vara samma sak. X behöver extremt mycket styrning men inte så högt ställda krav, hon får liksom inte misslyckas helt enkelt.

Idag – på vår första promenad efter min resa – hade jag en enda önskan, att vi skulle slippa hamna i konflikt. En konflikt är ett misslyckande för mig. Konflikt blir det när jag ställer för höga krav i förhållande till vad hon egentligen klarar. Hon klarar inte att fungera som Opus på promenaden, hon har inte ens gener för ett sådant beteende. Hon klarar ungefär att hålla reda på sina egna fyra ben just nu. På den nivån håller jag kraven alltså.

Således ville jag att denna promenad skulle gå ut på att vi hyfsat städat tog oss runt kvarteret. Dvs utan att skälla på saker som eventuella hundar och lekande barn.

Jag förstärkte lugn. Jag lyckades ganska bra. Det märktes tydligt att hon försöker. Hon lyckades – ända tills vi kom fem meter ifrån porten hemma. Då laddade hon ur i ett gällt skall.

Imorgon kör jag igen!

Lydnad med Opus

Ikväll fick jag en sån oemotståndlig lust att träna lydnad med hoffepoffen så jag bad snällt P att han skulle ta X istället för O på sista rastningen, sen fyllde jag fickan med godis och gick.

Till en början var han bråkigare än bråkigast, han var helt vild och tänkte jaga fåglar till och med vilket han aldrig någonsin har gjort förut. Jag harklade mig lite och drog efter andan för att svära en ramsa åt honom men så sansade jag mig och tänkte att han om någon är en bra hund att öva mitt tålamod på eftersom han är ganska lättjobbad.

Han har alltid svarat bra på all sorts träning och så även denna gång. Jag bet ihop och tog några extra djupa andetag för att sedan sätta igång med min plan. Lydig, skötsam hund medelst positiv och operant inlärningsmetodik. Och det gick bra!

Så fort jag fick hans uppmärksamhet så behöll jag den resten av rundan. Inte ens då det passerade en helilsken dvärgschnauzer bara en koppellängd ifrån oss släppte han kontakten med mig. Jo, han tittade till lite snabbt en gång men det var uppenbarligen intressantare med det vi höll på med tillsammans han och jag. Han valde faktiskt matte utan att hon behövde bli barsk. Yay!

Och trött blev han! Fast vi inte gjorde så mycket egentligen. Han snarkar nu. Högt.

Dessutom lekte vi lite med trick.

Opus kan nu sitta vackert. Dock med lite hjälp, han har för dålig balans så man måste ge honom lite stöd med armen. Han får alltså sätta upp framtassarna på min arm för att inte trilla. 🙂