Funderingar Om Fighters

juli 15, 2007

Vid det här laget har jag hunnit med att titta på en försvarlig mängd MMA-filmer och företrädelsevis då UFC– och Pridegalor. Varje gång jag ser en snubbe som ser extra grym ut eller som är extremt överlägsen sin motståndare så häpnar jag över att de här killarna allt som oftast är riktigt snälla och goa utanför ringen/oktagonen.

Det är helt vanliga killar allihopa, de har bara hittat en något uppseendeväckande karriär att satsa på.  Deras karriärer ger dem ofta dåligt rykte och som åskådare tänker man sällan på att de faktiskt också känner saker. De har alla de där bryderierna som alla andra har och de har hjärtan som kan gå sönder de med.

Jag har svårt att se det. Svårt att kunna tänka mig att exempelvis Tito Ortiz är en lugn och beskedlig kille som gärna går på en romantisk restaurang med sin flickvän. För om jag tänker mig det och verkligen visualliserar det så klarar jag inte av att se dessa matcher. Det blir plötsligt för brutalt när jag tillåter mig att se bortom fightern och se människan.

Jag kan heller inte tänka mig att se P tävla. Det går inte, jag vill inte. Han ”får” inte tävla i nåt som man slår på varandra. Och om han nu verkligen vill det så tänker jag inte vara med och se honom bli knockad.  Jag klarar inte att se människor bli sönderslagna liksom.

Ändå har jag någon slags fetish för dessa MMA-filmer… Paradoxalt.

Annonser