Jobbiga beslut

Jag har turen att ha begåvats med något som kallas ett gott hjärta. Det brukar vara en tillgång men just nu är det allt annat än en tillgång.

Föräldrarna har en hund, en liten, vit, ullig, pigg hane på åtta år. Denna hund kan inte vara ensam hemma och har inte kunnat vara det på ganska många år. När pappa varit arbetslös har detta inte varit några som helst bekymmer men nu har pappa fått ett jobb. Det är såklart ett säsongsjobb men dock ett jobb som han måste ta för att inte gå under ekonomiskt.

Förut har jag och P tagit hand om föräldrarnas hund så fort pappa jobbat, det fungerade då när hoffen var yngre och ganska ryggradslös. Sen har hoffen varit på kollo hos svärmor i x antal månader och även då fungerade det fint med att ta hand om föräldrarnas hund.

Nu har emmelrtid hoffen kommit hem och han är givetvis inte samma individ som han var då vi lämnade honom ifrån oss. Han har levt utan större begränsningar/gränser och han har dessutom blivit vuxen. Således har han utvecklat något som jag hänvisar till som ryggrad. Han har sina bestämda åsikter om saker och ting och han ändrar sig inte om dem för någon annan än möjligen matte och husse. Knappt det.

Öht så har hundarna här hemma betydligt kortare stubin än för ett eller två år sedan och jag antar att det har att göra med deras ålder. De är inte mesiga unghundar längre.

Som sagt så har fadern fått ett jobb och nu vill alltså föräldrarna att jag och P ska ta hand om den lille vite precis som alltid. Vad de inte har med i beräkningarna är att vi faktiskt har ganska fullt sjå med de djur vi redan har. De säger att ”du ska inte få extra problem eller känna att ansvaret är ditt” men i samma andetag säger de ”om du inte kan ha honom så måste vi ta bort honom”. De har alltså lite smidigt kastat över beslutsbördan på mig. Om jag inte kan vända ut och in på mitt liv tillräckligt mycket så måste de avliva hunden som de vet att jag älskar högt och verkligen försöker göra allt för alltid.

Jag har själv haft problemet med att X inte gått att lämna ensam hemma, jag har suttit fast hemma i nästan ett och ett halvt år på grund av det men efter mycket jobb så har jag lyckats få henne att kunna vara ensam. Får vi hit den lille vite så kommer allt det att vara förgäves. För även om X inte tar efter den lille vite så kommer ju han iaf att göra att jag är låst hemma.

Här sitter jag alltså och ska leka bödel i fråga om ett djur som inte ens är mitt. Livet är allt bra underbart ibland! Suck! Hur bra tror ni att jag mår av det här då?

Och nej, det finns tydligen inga andra alternativ i mina föräldrars värld så bespara mig kommentarer om omplaceringar, hunddagis osv osv.

Annonser

9 Responses to Jobbiga beslut

  1. Lotta skriver:

    Men herregud så enkelspårigt av dem att inte kunna se några alternativ. Förstår de inte att du har ett liv med egna hundar och skola som måste fungera? Nej, det var en dum fråga för det gör de uppenbarligen inte… Men det är inte så att de kör utpressningstaktik för att det är ”enklast”. Om du säger nej, vad händer då? Tror du verkligen att de tar steget att ta bort honom utan att först ha tittat på alternativ såsom dagmatte eller liknande?

  2. mysla skriver:

    Jag är fullt övertygad om att han är död innan helgen är slut om jag säger nej nu.

  3. Lotta skriver:

    Men guuud så jobbigt! Förstår att du har det jobbigt men har tyvärr inte så mycket råd eller hjälp att komma med… *kram*

  4. bacillen skriver:

    tänkte just komma med en massa andra förslag innan jag läste din sista mening i inlägget…
    Hemskt är det! Man har ett större ansvar när man tar sig an ett husdjur, det tycker jag du ska hälsa dina parenteser från mig!
    Bind inte upp dig med att offra dig så! det leder inte till något gott alls…Fast jag förstår till fullo ditt goda hjärta! vilken sits du är i vännen!!
    Jag har kompisar som tog bort sin pudel som visat lite lite agg mot deras kompisars lilla barn…jag försökte visa på alternativ men det var endast att avliva som fanns som utväg för dem…och så fick det bli…De orkade helt enkelt inte ta mer ansvar än så, inte träna hunden, inte ta konsekvenserna av att hunden inte uppfyllde kraven de hade på den…kanske inte så likt den här situationen men….
    jag är säker på att du kommer att ta rätt beslut för dig och dina hundar! *Krama*

  5. bacillen skriver:

    föresten, jag fyller år på midsommarafton…

  6. Nina skriver:

    Har, till och från, grubblat sedan jag läste det här (för flera timmar sedan) men har vare sig kommit på någon vettig lösning eller vågar ens ge dig ett råd.

    Jag har varit i en liknande situation, med min fars golden, jag trodde inte att han k u n d e mena allvar med sina avlivningsplaner utan bad om tid för att hitta en lämplig familj, det gällde en permanent och inte en tillfällig flyttning,

    När jag, överlycklig, hade hittat en bra ocjh lämplig familj och ringde min far för att tala om den goda nyheten, fick jag bara svaret att det var försent!

    Jag har aldrig förlåtit honom, eller mig själv, hade jag bara kunnat förmå mig att tro att han menade allvar, hade jag själv tagit hunden igen, hur olägligt det än var och fortsatt leta efter ett nytt hem åt honom under tiden.

    Men nu gällde detta som sagt, att de skulle göra sig av med honom för alltid och inte för en begränsad tid…

    Kontentan av denna långa klagosång är alltså, att jag inte vare sig kan eller vågar ge råd i detta.
    Och att jag tycker att det är för jäkligt av dina föräldrar att begära att du ska vända upp och ner på ditt liv, även för en begränsad tid, det ä r trots allt deras hund och deras ansvar!

  7. Ola skriver:

    Jag måste säga att jag är impad att du har en pappa som både är livet och har jobb… I ljuset av detta så tror jag det löser sig med byrackan oxå.. 😀

  8. mysla skriver:

    Tack alla för att ni finns här och stöttar mig!

    Lotta: Jo, det är ganska jobbigt men idag kan jag se lite klarare på saken. Det löser sig nog bara jag kan lägga åt sidan de skuldkänslor jag får.

    bacillen: Ja, att man har ett större ansvar än så här det har jag förklarat massor med gånger för dem. Jag har sagt åt min mor att ”Om ni tar bort honom bara för att ni är för lata för att lösa problemen så är ni fan i mig inte värda att ha hund över huvud taget!” det var ingen poppis kommentar kan jag säga men det fick henne att tänka till lite iaf. Men nu är vi där igen ett halvår senare.

    Nina: Ja, det är förjävligt. Men ibland undrar jag om de alls fattar att de har lagt över bördan på mig. Jag tror inte att de ens tänker så långt. De är så absorberade av att de har det här problemet att inget annat går att ta in.

    Ola: Tack för den kommentaren, den gjorde faktiskt att jag fick ett lite större perspektiv och jag kan nu faktriskt glädjas åt att han har fått ett jobb. Trots allt så ser det ju mörkt ut för en karl som är 55+, men han lyckades iaf.

  9. Nina skriver:

    Jag är glad att du gav dom den kommentaren, för det var exakt så jag tänkte!
    Men det ser ju ut som att du får ge den igen!
    Det är klart att dom vet, det är väldigt bekvämt att låta sig absorberas till den grad att den ”enda utvägen” är att slänga över ansvaret på någon annan…men på något plan vet man, lik förbannat, att det är det man gör…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: