Man måste inte…

maj 9, 2007

…älska alla beslut en människa tar för att faktiskt älska den människan.

Så är det!


Märkliga hundar

maj 9, 2007

Okay, here’s the deal!

Jag har två hemmavarande hundar, en tik på 4,5 år och en hane på 4 år. Dessa två hundar slåss mer eller mindre regelbundet. Eller slåss vill jag inte säga men de ryker ihop och de låter illa och de biter i varandra även om inte blodvite uppstått ännu. Hanen är helt klart den dominante i sammanhanget, det råder i mina ögon inga tvivel om att det är han som är boss.

Nu är det ju såhär också. Tiken har oerhört stor ”integritet”, eller vad man ska kalla det, när hon lagt sig. Hon behöver sitt utrymme och gillar inte när någon annan än matte/husse kommer för nära henne. Hon blir förbannad när katterna kommer för nära och hon blir rent ut sagt jävligt förbannad om Opus kommer för nära. Då börjar hon genast att morra. Men samtidigt tycker jag att det morr som då kommer låter mera som ett panikslaget ”Men shit, nej, kom inte hit” snarare än ett bestämt ”Kommer du hit så blir jag riktigt förbannad”. Det är dessutom så att ibland går det bra att han ligger en decimeter ifrån henne och ibland får han inte komma närmare än en meter.

Ibland råkar Opus komma för nära henne av misstag och då smäller det. Xinga rusar upp och flyger på honom med ett panikslaget vrål. Hon morrar inte med eftertryck utan det låter mera som att hon tjuter. Opus blir givetvis arg eftersom hon flyger på honom till synes omotiverat och han svarar med brösttoner och trycker ner henne med tassar och bröst tills hon ger sig. Vilket hon alltid gör förr eller senare.

Min egen tolkning är att X är så osäker på andra hundar att hon helt enkelt inte kan interagera med dem och att hon hellre biter först och frågar sen. Eller så är det så att Opus på något vis våldför sig på hennes gränser hela tiden och att hon tillslut exploderar.

Min egentliga fundering i detta är som följer:

Hur normalt är det egentligen att hundar av olika kön ”slåss” på det här viset? För mig verkar det heltokigt. Är det inte meningen att de ”ska” komma överrens ganska naturligt?

Är det dumt av mig att gå in och bryta när dessa saker händer? För bryter gör jag, med rejäla brösttoner. Jag blir nämligen så förbannad att jag håller på att gå i bitar när de håller på som de gör. Det är så fruktansvärt löjligt att bli osams för såna ”småsaker” som jag tycker att det är. Jodå, lite mänskliga aspekter är det där men så funkar det hos mig iaf…

Vad kan jag göra för att få ett stopp på detta? För jag är ju övertygad om att det kommer att eskalera med tiden om de ”får hållas”.

Om det behövs mera bakgrundsfakta om hundarnas olika egenskaper så får någon hojta till.