Tankar om vänskap

mars 20, 2007

Ett ganska bra tag nu har jag ju pratat om att det är på gång med förändringar i mitt liv. Det är väl knappast någon av mina någorlunda återkommande läsare som har missat att det ju faktiskt händer något på den fronten med. Nu har en ny förändring börjat träda i kraft! Jag har ju kontakt med så fruktansvärt mycket folk på nätet och detta kan ju vara både positivt och negativt. Jag älskar att lära känna nya människor och att liksom ”se världen” där ute via alla mina kontakter. (Undrar om nån förstår hur jag menar…)
Dessvärre är det ju så att jag har lyckats komma i kontakt med väldigt många som på något sätt inte mår bra. Såna som jag kan identifiera mig med och som jag har velat hjälpa eller på något sätt stötta. Det ligger liksom i min natur att se vem som behöver hjälp och på något vis försöka bidra till att dennes dag känns lättare. Jag har insett nu att det är lite farligt att låta instinkterna hitta dessa människor och att aktivt söka kontakt med dem. Deras problem och sorger tynger ner mig själv allt för mycket eftersom jag inte kan ”stänga av” tankarna och känslorna för en person då jag stänger av datorn. Jag kan grubbla på något i en halv evighet och iom det blir jag själv liksom bortglömd. Mina egna tankar och känslor som behöver bearbetas på något vis blir undanträngda och alla vet ju vad som händer till slut om man gör så.
Nu har jag alltså beslutat att mina ”vänskaper” på internet ska hållas betydligt mer ytliga än innan och att jag måste försöka sålla ut guldkornen som verkligen betyder något för mig. Några har i princip fallit bort redan och det känns rätt okej även om det är tråkigt. Hur det än är så finns det ju personer man klickar med och personer man inte alls fungerar med.
Detta är egentligen ganska lätt för mig att göra när jag börjar fundera på mina ”kriterier”. Som exempel: Hur många hör av sig till mig trots att det inte bara är att skicka ett meddelande på msn utan kanske krävs ett mejl eller sms/telfonsamtal? Det är skrämmande få. Hur som helst, nu kommer inte just det att vara avgörarande i frågan men det är en intressant sak att reflektera över.

Låter det känslokallt att resonera så här? Eller förnuftigt? Eller vad?
Hur hade du gjort när hälften av kontakterna du har bedömmer dig som ”mindre viktig”?

Annonser