Ett litet stycke

En textsnutt ur en bok jag läser/lyssnar på. Det känns liksom vackert. Jag ser barnet framför mig…

-Hoppa…Hoppa!
Den uppmanande storasystern tittar den lilla flickan rakt in i ögonen och håller ut armarna för att visa att hon tar emot. Men att hoppa från köksbänken ner i en mottagande famn när man knappt är två år, gör man inte utan att tveka. Man har lärt sig att det gör ont om man ramlar och slå sig.
-Hoppa…Hoppa!
Uppmaningen, blicken. Och ändå den där rädslan.
Men plötsligt och utan att barnet egentligen vet hur det gått till flyger hon genom luften och fångas strax i säkra armar vars omfamning förstärker lyckoruset över att ha vågat, över att ha övervunnit rädslan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: