Tankar om att skämma bort vovven

februari 2, 2007

När man sitter och tittar på diverse tv-program med hundar och hundtränare så inser man hur mycket av alla de där basic-kunskaperna som faller i glömska efter ett par år med hund. Man glömmer bort att ta fasta på enkelhet, tydlighet och raka besked. Kanske för att man liksom glömmer bort att den där älskade lilla raggsockan faktiskt är en hund och inte en liten människa? Jag vet iaf att jag kanske månar lite väl mycket om min hund. Inte för att man kan älska någon eller något för mycket men man kan helt enkelt skämma bort hundkraken lite väl mycket.
När jag ska lämna min raggsocka ensam en stund oroar jag mig för henne och tycker att jag är en svikare som lämnar henne hemma. Hon sover i sängen med mig, hon får ligga i soffan och mysa med mig och hon har nästan inga ”regler” alls att rätta sig efter inomhus.  Givetvis finns det ju vissa saker som är absolut förbjudet, som tex att stjäla mat från bordet och såna saker. Men i övrigt så är hon ganska bortskämd. Hon får sitta och tigga när jag äter och får nästan alltid smaka lite av det jag äter osv.
Min hund är en brat! Jag har kommit på det nu. Efter ett antal timmar framför Cesar Millans program och ett antal avsnitt av SVT’s hundskola osv. Men faktum är att jag trivs med att ha det så. Jag gillar att ha hunden i sängen och soffan. Jag bryr mig inte om ifall hon tigger eftersom hon genast slutar om jag säger ifrån. Jag tycker inte om kanterna på brödet så varför ska inte hunden kunna få dem?
Jag vet svaret på mina frågor. ”Jag gör som jag vill, men får ta konsekvenserna av mitt handlande.” Skämmer jag bort min hund kan jag inte räkna med att bli av med de små problem vi har heller. Nu är det ju inte själva ”skämma bort-delen” som är det viktiga utan snarare konsekvensen och tydligheten. Det är där jag brister som mest hemmavid. Notera, min hund har inga brister egentligen. Det är jag som har en massa brister och inte kan hantera henne på det sätt som är lämpligast för henne.
Det lustiga i kråksången är att jag äntligen har lärt mig att acceptera de saker vi har problem med. Jag har kunnat släppa tanken på att jag är kass som hundförare/hundägare och bara slappnat av, handlat på instinkt och tagit dagen som den kommer. Det har gjort att många av de saker jag kämpat med i över ett år helt enkelt har ordnat till sig.
Är det så att man hakar upp sig för lätt på de problem man har? Man förväntar sig ett beteende och går runt och spänner sig och grubblar för mycket. Man blir så onaturlig mot sin hund att allting skiter sig och det blir en ond cirkel av det hela.
Kanske man helt enkelt ska sluta fundera så mycket och bara vara ärlig, rak, konsekvent och tydlig mot sin hund för att få den ”drömhund” man önskar att man hade? Back to basic! Helt enkelt!